I 1700-talets Italien leker den unge Antonio Salieri fortfarande blindbock med sina jämnåriga medan den betydligt yngre Wolfgang Amadeus Mozart reser runt i Europa och spelar egenhändigt komponerade symfonier för adel och kungahus. Som vuxna möts de vid den österrikiske kejsarens hov i Wien – Salieri som kompositör och Mozart som frilansade sådan. En omedelbar konflikt uppstår, en konflikt tydlig enbart för Salieri och som i hans liv tilldelas en allt större roll och sedermera ska orsaka både sorg och skada.
En konflikt mellan två musikaliska genier
Mångfaldigt prisbelönta (bland dem åtta Oscarsstatyetter) kostymdramat Amadeus hade premiär 1984. Filmen, regisserad av tjeckisk-amerikanske Milos Forman (också känd för Gökboet, Larry Flynt och Valmont) är baserad på Peter Schaeffers pjäs med samma namn. Varken film eller pjäs gör dock anspråk på att förhålla sig till någon form av sanning – Mozart hade exempelvis inte bara en son, som i filmen, utan två (eller tre, beroende på vilken källa man hänvisar till). Inspelningarna utomhus skedde inte i Wien utan i Prag eftersom man där inte behövde skruva ner moderna gatlyktor och byta ut gatuskyltar – Prag kan alltså skryta med att till viss del fortfarande se ut som på 1700-talet.
Konflikten mellan Salieri (eminent spelad av F. Murray Abraham) och Mozart (Tom Hulce, också lysande) består främst i den ovälkomna konkurrens Salieri anser sig utsättas för. Han har avtalat med Gud att respektera ett liv i kyskhet om han ges möjligheter att ägna sig åt musiken och komposition – vilket tills Mozarts intåg vid hovet ju har gett resultat. Salieri är vid den här tiden hovkompositör och hör till kejsarens innersta krets. Mozart, i stark kontrast till sin äldre kollega, saknar tillbörlig respekt för kretsens herrar och uppför sig ofta som det barn han aldrig tilläts vara när han faktiskt var barn. Samtidigt komponerar han musik som blir både populär och ihågkommen – till skillnad från Salieri, som drabbas av skrivkramp och genomlider svåra religiösa kval.
I filmens fantastiska öppningsscen (tonsatt med Mozarts Symfoni nr. 25 i G-moll) möter vi Salieri inspärrad på ett hem för psykiskt sjuka. Under ett besök av en präst spelar Salieri små trudelutter ur sina egna kompositioner i en förhoppning att prästen ska kunna minnas honom – men icke. Salieri väljer då att spela de inledande tonerna av ett populärt Mozartkomponerat stycke, och mycket riktigt, prästen både känner igen och sjunger med. Prästen, bekymrad över att Salieri visar motvilja att be Gud om förlåtelse för det brott han säger sig ha begått, får istället historien om Salieri och Mozart berättad för sig medan mörkret utanför det gallerförsedda fönstret sänker sig.
Till en början accepterar Salieri att Mozart dyker upp vid hovet och också att han blir kontrakterad att skriva musik – företrädesvis operor som sätts upp på den kungliga teatern. Men i bakgrunden lurar hela tiden en aversion mot Mozart, som till sist tar överhanden över Salieri. Ökänd för sitt festande och sina ekonomiska bekymmer gör sig Mozart ett rykte i Wien, samtidigt som han blir lovprisad och knuffar undan Salieri som hovets och folkets favoritkompositör. Salieri ser sin chans att göra sig av med Mozart och samtidigt återta sin plats i rampljuset när Mozarts far avlider och Mozart och hans hustru ännu en gång står utan pengar. Utklädd i svart maskeraddräkt besöker han Mozart och kontrakterar honom att skriva ett requiem, en dödsmässa. Den ondskefulla planen är att när musiken är färdigskriven ska Salieri mörda Mozart och sedan dirigera dödsmässan under eget namn på hans begravning.
En reumatisk feber hinner dessvärre före Salieri och Mozart avlider hastigt utan att ha skrivit färdigt dödsmässan. Salieri lever stillsamt vidare och försöker som åldrad pensionär ta sitt eget liv, för att sona för sin synd att nära nog ha tagit död på Mozart. Det är efter den här episoden som han träffar prästen.
Omdöme
Med suverän regi och fullständigt lysande skådespelarinsatser (även Elizabeth Berridge som Mozarts hustru and Jeffrey Jones som kejsaren) lyckas Forman göra en film om en mytomspunnen man som inte ens för en sekund känns lång eller tradig. Kostymerna och scenografin är spektakulära; och, förstås, soundtracket – hela filmen genomsyras naturligtvis av Mozarts musik.
Kuriosa
Kuriosa 1: Cynthia Nixon, sedermera megakänd som Miranda Hobbes från Sex in the City, dyker upp en liten roll som Mozarts kammarjungfru Lorl.
Kuriosa 2: Tom Hulce förlorade kampen om Oscarsstatyetten till Marlon Brando i Gudfadern. Ryktet säger att han aldrig kom över den förlusten och att han senare la skulden för sin dalande karriär på att han inte vann en Oscar.